Ryck upp dig för fan, människa!

Det hinner jag tänka åt mig själv några gånger på en dag. Men det är inte så lätt som det låter, det är inte att bara "rycka upp sig" sådär. Det är inte alltid något som går att välja. Jag är fängslad i mitt egna tillstånd. Bakom ett galler i själens mörkaste rum. Där sitter jag. På fötterna bär jag tunga fotbojor i metall, så jag har inte kraft nog till att resa mig upp eller ta mig nånstans. Jag kan heller inte sträcka mig efter nyckeln som ligger en bit bort. Det är lika bra att ge upp nu, bara lägga sig på marken och vänta. Eller. Vänta på vad? En ny dag i mörker? En ny dag här? Vart finns ljuset? Är det någon som ser mig? Kanske är det för mörkt här inne? kanske syns jag inte? Jag kan lika gärna ligga och dö här, för jag finns inte. Jag är tom, suddig. Vem tog mina känslor? Min lycka, mitt skratt? Vem tog ljuset? Läkaren säger att det är en depression. Ett stort mörkt gap som slukar allt det kommer åt. Allt som är jag, allt som är mitt. Allt som är livet. Tänk dig att ha en konstant tomhetskänsla i kroppen, att aldrig riktigt känna något. Att skratta utåt, men känna klumpen av gråt som växer i halsen. Sminket som ska dölja de trötta, tomma ögonen som inte fått sova på flera veckor. Leendet som ska skymma all förtvivlan och ilska bakom de stela, darrande läpparna. En depression påverkar inte bara humöret. Det påverkar hela ens liv. Människor upplever depressioner på olika sätt men det finns några gemensamma drag, exempelvis att man tappar lusten för sådant som man vanligtvis tycker är roligt. Många upplever också en tilltagande trötthet som inte går att sova bort. För den som redan innan har det svårt med sociala kontakter brukar det bli ännu svårare och nästan omöjligt att umgås med andra människor i mer än korta stunder. För mig känns kroppen tung och stel, som om tyngdkraften på något mystiskt vis blivit sju gånger starkare! Tankeverksamheten går trögare än kylskåpskall sirap, och jag tappar lusten till att göra saker. Jag blir likgiltig för livets glädjeämnen, orkar knappt längre se film, läsa böcker eller lyssna på musik. Maten smakar aldrig riktigt. Allt jag vill göra är att sova. Sova, sova och åter sova i hundra år!!! Fast hur mycket jag än sover så känner jag mig aldrig utvilad.

Mina upplevelser av sinnesintryck förändras och jag blir känsligare än vanligt. Jag är ljud- och ljuskänslig och vaknar ofta mitt i natten utan att kunna somna om, trots att jag är helt fruktansvärt trött. Min personlighet förändras till viss del. Jag blir mer inåtvänd och tyst, det blir mycket jobbigare än annars att vara social, ge mig ut bland folk och engagera mig i relationer. Jag blir irritabel, argsint, hopplös, tom, bitter och ledsen. Symptom som ångest och panikkänslor förvärras drastiskt. Jag känner mig liten och rädd, iakttagen och avlyssnad, utpekad och förlöjligad. Jag får dåligt samvete utan att riktigt förstå varför. Jag känner mig totalt värdelös och oduglig, och ibland vill jag knappt gå utanför dörren innan det blivit mörkt ute. Jag känner mig ofta som en börda för min familj och mina vänner. Allt jag kan tänka är; "Förlåt. Förlåt för att jag finns."

Jag förstår hur frustrerande det måste vara för alla de som finns omkring mig, att det ofta kan kännas helt hopplöst. Att inget du säger eller gör verkar kunna förändra någonting. Du känner dig otillräcklig och hjälplös. Jag förstår om du blir arg, det måste du få bli. Du får skrika om du vill. Ingen människa kan utstå hur mycket som helst. Jag förstår att det ibland kan kännas som att jag varken försöker eller anstränger mig särskilt mycket för att ändra på det som är, för att det ska bli bättre. Men tro mig, det gör jag. Jag kämpar varenda dag, jag vill inget hellre än att få må bra igen. Att få vara jag igen. Det är viktigt att förstå att en depression är ett sjukdomstillstånd, även fast det inte alltid syns utåt. En depression är att vara sjuk i själen. Tänk dig att du möter en person som sitter i rullstol. Inte skulle du då säga till denne; "Men ryck upp dig, för fan! Så farligt är det väl inte? Se så, upp och hoppa!" Lika fel som det är att säga så till en person i rullstol, lika fel är det att säga så till en person som är deprimerad. Du kan aldrig kräva att en person i rullstol ska kunna resa sig upp och börja gå helt som vanligt igen, och du kan heller aldrig kräva att en deprimerad person ska "rycka upp sig" och börja leva som vanligt igen bara sådär. Det funkar inte så, det går inte. En depression innebär förändringar i hjärnan, och därför är det mycket svårt och nästan omöjligt att själv läka och bli frisk igen. Det krävs läkare och ibland även medicin. Det viktigaste för dig som anhörig skulle jag vilja säga är att ha tålamod och lyssna. Släpp inte taget om mig, och vänd mig inte ryggen. Även fast jag ofta kan vara motstridig och helt hopplös. Även om jag ibland vill isolera mig från världen och bara ligga under en filt hela dagen. Lämna mig inte, jag behöver dig. Du kanske tänker att det inte gör någon större skillnad om du finns där eller ej, därför att jag varken ser eller hör dig ändå? Men tro mig, jag både ser och hör. Om du finns där eller ej, det är vad som gör skillnaden mellan liv och död. Du håller mig vid liv. Du behöver inte alltid prata, bara finnas där. Krama mig, älska mig.

Jag skriver inte detta för att beklaga mig eller för att någon ska tycka synd om mig. Jag skriver det för att jag går under om jag inte får uttrycka mina känslor. Du behöver inte ens bry dig om du inte vill, men jag hoppas på förståelse. Tack.


Kram på er.

WATCH IT!!

 Hahah var bara tvungen att posta det här!! Det var det bästa jag sett på länge!!!! :) har kollat på det säkert 20 gånger i rad nu. Lite kvällsunderhållning en tråkig söndagskväll! ENJOY!!!

Bästa reklamen!

Åh vad jag älskar den här reklamen. Försökte förklara den för Ellen igår, vilket inte gick så jättebra hahah. Jag är inte så bra på att återberätta saker. Men kolla nu Ellen, och ni andra också!!! :)

 

Om man e positiv som fan så går allting bra!

Åh vad jag älskar Uggla. Det finns få sinneshöjare som honom. När man är nere och livet känns som skit så hjälper det nästan alltid med att sätta på en gammal hederlig Uggla-låt. Då kan humöret åka från 0 till 1000 på nån sekund!! Och sen är jag ju så förbannat djup i mig själv, tänker och grubblar och analyserar dagarna i ändå om allt i livet. Då är det ganska skönt att bara släppa alla djupa tankar och grubblerier för en stund och lyssna på något som är raka motsatsen. För Uggla är allt annat än djup, må jag säga. Fast det är nog en förutfattad mening gentemot honom egentligen. Uggla säger själv att han innerst inne faktiskt är en ganska blyg och känslig person. Och visst kan han vara djup och känslosam han med. Lyssna bara på "Jag och min far" som han framförde i Så mycket bättre. Helt fantastisk fin. Jag får gåshud varenda gång jag hör den. En del var kritiska till att Uggla ens skulle få vara med i Så mycket bättre, för att han var för "okänslig" och inte skulle "passa in" i sådana tillställningar. Men ack vad fel de hade.

Länkar två videos. "Vittring" som är en riktig sinneshöjare och sen "Jag och min far" som bara är så galet fin. Fråga mig inte vad videon för "Vittring" är för nåt!! Det var den enda som fanns och står också att det är den riktiga original videon?! WTF? hahah. Och "Jag och min far" är ju inte lite sönderspelad på radion? så den har väl alla redan hört vid det här laget. Men ändå.

 

 

 

 

 

                              

True story.

:)

Söndags-promenad!

Idag har jag varit på promenad, runt i hela högantorp. Bara gått, luftat alla tankar och känslor som kokar i hjärnan. I nästan 2 timmar gick jag. Det var skönt, jag behövde det.

Kan du höra barnen?

Jag vill inte dö. Jag vill bara inte leva.

You never know how strong you are, until being strong is the only choice you have. Det kan låta som en klyscha, men jag förstår verkligen innebörden av detta. Och det är så jävla sant.
Som Nalle Puh säger; "Du är modigare än du vet, starkare än du tror och klokare än du förstår."

 

Lite såhär känner jag inför livet just nu. Vill inte blunda, inte se. Inte skratta, inte gråta. Inte leva, inte dö. Inte stå, inte falla. Vill vara, inte vara. Jag vet inte vad fan vad jag vill.

 

Jag förmår ingenting just nu, orkar ingenting. Livet känns så förjävligt och meningslöst ibland. Känner mig ful och otillräcklig, hopplös och trasig. Jag tänker och oroar mig för mycket. Jag är skör och hudlös, rädd och virrig. Allt jag hör och ser går rakt in i mig. Det går som ett spjut in i själen. Det gör ont, och jag kan inte andas. En nedlåtande blick, om bara för en sekund, kan göra mig så extremt osäker och ledsen. Då vill jag bara krypa ner under marken, och gömma mig för världen. Jag är överkänslig. All min självrespekt sågas ner i bitar, och sen finns det bara sågspån kvar på golvet. Du kan trampa på det om du vill, det spelar ingen roll. Jag har ändå gått förlorad. Men jag ber dig. Se mig, hör mig, känn mig. För då finns jag.