hejsan hoppsan!

Idag har jag varit och hälsat på hos min söta farmor! Det var riktigt mysigt faktiskt. Vi hade lite julbord och så, eftersom att jag och familjen åker till Thailand nästa helg och är borta över julen. Det är alltid lika härligt och skönt att få komma dit och bara prata om kärlek, livet, framtiden, allt mellan himmel och jord. Hon är så bra, min farmor.

Tankar om bebisar och världen.

                             
                                 

 

 Undrar om det är klokt med en känslig 6-åring och en otolerant, irriterad, fräsande tonåring med hormoner som berg-och dalbanar i hela nervsystemet, under samma tak? Det krävs inte mycket för att såra en liten 6-åring i det där stadiet. Och jag tänker på alla de gånger hon berättat för mig om alla de tankar, känslor och funderingar som man kan ha som liten, som ofta kan ses som ganska komiska ur en vuxens perspektiv, så att jag trots alla försök att kväva det, börjat skratta hejdlöst. Det leder ju självklart till att hon i det fallet blir ledsen, känner sig sårad och tycker att ”ALLA bara retar henne.” I efterhand kan jag ofta få lite dåligt samvete för detta, vill ju att hon ska känna att hon har ett förtroende för mig och även i fortsättningen kan dela med sig av sitt inre. För jag vet själv hur viktigt det kan vara att få göra det. Men ibland kan det vara svårt att veta hur man ska bemöta det, när de där stora blå ögonen bekymrat och med största förtroende ser upp på mig och säger; ”Sofie...  jag vet faktiskt hur man gör bebisar. Men tänk om du och jag är i mataffären och handlar mjölk, och så kommer det någon med en snopp i handen och gör en bebis i min mage. För jag vill faktiskt inte ha en bebis i magen. Det är jätteläskigt ju.” Vad i  allsin dar svarar man på det? Förstår inte att hon ens går och bär på sådana tankar. Eller som igår, så kommer hon och sätter sig i mitt knä och säger; ”Alltså, Sofie… gör det jääätteont när en bebis ska komma ut ur magen?” och jag svarar ”Jag vet faktiskt inte Jaquline, det får du nog fråga mamma om.” Hon blir tyst och sitter en stund och funderar. ”Men Sofie… nu vet jag hur vi ska göra.” Säger hon sedan, samtidigt som hon sträcker fram ena armen och drar upp tröjan ”Nyp mig nu så hårt som det känns när en bebis ska komma ut ur magen! För då vet jag ju liksom hur ont det gör.” Herregud. Undrar varför hon går och tänker så mycket på just det där? Fast det är väl kanske normalt i den åldern? I vilket fall så är det ju så spännande och mysigt att få lyssna på och ta del av hennes tankar och funderingar, se på världen ur hennes perspektiv. Åh vad jag älskar den flickan. Och ja, det är klokt.

Hurra för mina killar!

GRATTIS till mina fina, stora killar som blir 10 år idag!! det känns så ofattbart egentligen. Tänk att det har gått 7 år? hela 7år sedan två små killar flyttade in i vår familj, vårt liv. Nyss 3 år fyllda. Den första bilden som visas nedanför är den allra första bild vi fick se på killarna, innan vi ens hade träffat de för första gången. Jag själv var då bara 12 år, nästan lika gammal som de är nu idag. Och nu är jag så stolt över de fina killar som de båda vuxit upp till att bli idag. Det värmer i hela hjärtat. Och just det faktum att vi haft fosterbarn hemma under hela min barndom, är något som jag tror gynnat mig väldigt mycket. Eller både gynnat och hämmat egentligen. Just för att jag fått ett så pass brett synfält och perspektiv på människor och livet, i och med att jag mött så många olika typer av livsöden. Trasiga och hjälplösa, hoppfulla och sönderfallna. Men ibland när jag ser tillbaka på allt, så kan jag se att jag kanske också hade behövt min mamma och pappa, lika väl som alla de barnen i familjen. Att även jag kanske hade behövt bli sedd, bara jag. Ända sedan jag var liten, så har det varit alla de där andra barnen hemma, som alltid "utifrån sett", varit i lite mer behov utav tid, trygghet och närhet. Dessa trasiga människoöden som det alltid varit "lite mer synd om" , och som alltid krävt och behövt lite mer utav mina föräldrar. Men jag tror, och nästan vet, att även jag hade varit i ett minst lika stort behov utav allt det där. Vissa gånger till och med i ett större behov än många andra.

Jag sitter nu här med hög feber, en ond hals och ingen röst kvar. Funderar nästan på om jag är påväg att åka på en inluensa eller något. Det började kännas lite smått redan i fredags, och sedan har det bara blivit värre. Hatar det här, verkligen hatar. Men jag borde väl egentligen lägga mig och vila nu istället för att sitta här..

Kramis på er sålänge!
                                                           

                                                                      

                                                             
                                                                                                           2006 

 

 

 

 

 

                                                                                                                  2012

Hej.

Ett liv genom mina ögon. Det är precis vad den här bloggen ska handla om. Mitt liv.

Ett liv, vad är det? Det är allt vi har. Varje sekund, varje dag, finns en ny möjlighet till läran, mening och betydelse för det liv vi har. För att skapa det vi är.

Till en början, är vi endast en existens. En oskriven bok. Men med tiden så skapas en essens, vår mening och identitet. Med tiden så blir raderna i boken fyllda. Ord för ord, sida för sida. Mina sidor är skrivna med ord av sorg, gjädje, tårar, hat, vilsenhet, hopp, lycka, ilska och kärlek. Allt det som är livet, helt enkelt. Men ännu är endast de första kapitlena av min bok fyllda. Det är ännu långt kvar tills jag når det sista skrivna bladet.

Med den här bloggen vill jag i skrift och bild dela med mig utav allt det som är jag. Allt det som är livet. Mina tankar och känslor, funderingar och frågor kring allt det som kan röra sig i hjärtat på en 18-åring. Det som gör ont och allt det som gör mig glad. Sånt som kan få ett helt hjärta att skratta av bara lycka. Eller saker som kan orsaka två ögon att gråta en ocean fylld av bara tårar.

Varje människa har en egen skriven historia. Sin egna bok. 
Och nu öppnar jag upp sidorna till Min bok. Min historia.