Tankar om bebisar och världen.

                             
                                 

 

 Undrar om det är klokt med en känslig 6-åring och en otolerant, irriterad, fräsande tonåring med hormoner som berg-och dalbanar i hela nervsystemet, under samma tak? Det krävs inte mycket för att såra en liten 6-åring i det där stadiet. Och jag tänker på alla de gånger hon berättat för mig om alla de tankar, känslor och funderingar som man kan ha som liten, som ofta kan ses som ganska komiska ur en vuxens perspektiv, så att jag trots alla försök att kväva det, börjat skratta hejdlöst. Det leder ju självklart till att hon i det fallet blir ledsen, känner sig sårad och tycker att ”ALLA bara retar henne.” I efterhand kan jag ofta få lite dåligt samvete för detta, vill ju att hon ska känna att hon har ett förtroende för mig och även i fortsättningen kan dela med sig av sitt inre. För jag vet själv hur viktigt det kan vara att få göra det. Men ibland kan det vara svårt att veta hur man ska bemöta det, när de där stora blå ögonen bekymrat och med största förtroende ser upp på mig och säger; ”Sofie...  jag vet faktiskt hur man gör bebisar. Men tänk om du och jag är i mataffären och handlar mjölk, och så kommer det någon med en snopp i handen och gör en bebis i min mage. För jag vill faktiskt inte ha en bebis i magen. Det är jätteläskigt ju.” Vad i  allsin dar svarar man på det? Förstår inte att hon ens går och bär på sådana tankar. Eller som igår, så kommer hon och sätter sig i mitt knä och säger; ”Alltså, Sofie… gör det jääätteont när en bebis ska komma ut ur magen?” och jag svarar ”Jag vet faktiskt inte Jaquline, det får du nog fråga mamma om.” Hon blir tyst och sitter en stund och funderar. ”Men Sofie… nu vet jag hur vi ska göra.” Säger hon sedan, samtidigt som hon sträcker fram ena armen och drar upp tröjan ”Nyp mig nu så hårt som det känns när en bebis ska komma ut ur magen! För då vet jag ju liksom hur ont det gör.” Herregud. Undrar varför hon går och tänker så mycket på just det där? Fast det är väl kanske normalt i den åldern? I vilket fall så är det ju så spännande och mysigt att få lyssna på och ta del av hennes tankar och funderingar, se på världen ur hennes perspektiv. Åh vad jag älskar den flickan. Och ja, det är klokt.