RUN, SOFIE, RUN!

Åh herregud. Hittade gamla bilder på datorn på när jag springer cross country i USA! Hahah visst syns det how much I enjoyed it? :)) Kan nästan höra Coach Neals röst i huvudet som skriker "KEEP GOING SOFIE! RUN! COME ON!" Oh man jag saknar mycket därifrån, men inte Coach Neal. Eller jo, lite kanske. Ibland nu efteråt kan jag faktiskt sakna det. Bjuder på de här bilderna! haha men de är lite suddiga tyvärr.. jag är för snabb för kameran ;)

En fin dag.

Idag är en bra dag, en fin dag. Idag mår jag bra. Dagen börjar med att jag vaknar till ljudet av fågelkvitter, en nära sjungande melodi av stämmor och harmoni. Solen sträcker sig in genom gardinen och belyser försiktigt rummet. Jag stiger upp för att öppna fönstret, känna värmen av solen och luftbrisar från de svingande trädtopparna i skogen bredvid. Dofter av blommor och barr strömmar in igenom det vidöppna fönstret och jag infinner en känsla utav ro och stillhet. Jag är här, jag är trygg. Inget ont i världen kan vidröra mig nu, i den här stunden. Inga tankar, känslor eller någon där ute kan skada mig. För ögonblicket lägger jag inte märke till hur det blöder igenom alla de plåster som jag ideligen försökt plåstra om och lappa ihop hjärtat med. Men förgäves, för det är redan krossat och förstört. Men kanske är det ändå alla de plåster som räddat livet på mig? Kanske är de anledningen till att jag kommit så långt, att jag finns här idag? Jag står här nu, med båda fötterna på jorden och starkare än någonsin förut. De krafter som finns inom mig är större och mäktigare än alla de hinder som kommer i min väg. Det spelar ingen roll hur trasig jag blir och hur många gånger hjärtat krossas, hur många bitar som faller ner mot marken och vem som kommer och trampar på det. Det är mitt hjärta och jag bestämmer, det är mitt liv på mina villkor. Du hoppas på att få se mig blöda, men du kommer att få se hur jag plockar upp bitarna och bygger upp mitt hjärta igen, hur jag lappar ihop och plåstrar om. Sedan kommer du se hur jag reser mig upp och börjar gå, längre och längre bort från dig. Du kommer att känna hur du suddas ut och försvinner, hur jag lämnar dig kvar i det förflutna. Det spelar ingen roll hur mycket svett som rinner längs pannan eller hur ofta jag kommer behöva stanna upp vid vägkanten för att flåsa efter andan. Jag ska inte ge upp, jag ska fortsätta att vandra till vägens slut. Du kan försöka att springa efter om du vill, men du kommer inte kunna ta dig fram till hälften av den väg som jag kan gå. En dag kommer du att finna dig själv i ett dike vid vägkanten, för att du inte orkar ta ett steg till. Du ger upp. Du erkänner din svaghet och inser hur mycket starkare jag är. Det har jag alltid varit. Du kommer att känna dig förminskad och förnedrad, skamfylld och ångerfull. Det kommer göra ont i hjärtat. Jag ser dig på avstånd och tar ett sista ögonkast bakåt, viskar något nästan ohörbart.

Idag är en fin dag, idag ska jag leva. Nu lyfter mina vingar. Farväl.

 

The Mayonnaise Jar

When things in your life seem almost too much to handle, when 24 hours in a day is not enough, remember the mayonnaise jar and two cups of ...coffee.

A professor stood before his philosophy class and had some items in front of him.

When the class began, wordlessly, he picked up a very large and empty mayonnaise jar and fills it with golf balls.

He then asked the students if the jar was full. They agreed that it was.

The professor then picked up a box of pebbles and poured it into the jar. He shook the jar lightly. The pebbles rolled into the open areas between the golf balls.

He then asked the students again if the jar was full. They agreed it was.

The professor next picked up a box of sand and poured it into the jar. Of course, the sand filled up everything else.

He asked once more if the jar was full. The students responded with a unanimous “YES”.

The professor then produced two cups of coffee from under the table and poured the entire contents into the jar, effectively filling the empty space between the sand. The students laughed.

“Now,” said the professor, as the laughter subsided, “I want you to recognize that this jar represents your life. The golf balls are the important things - God, family,
children, health, friends, and favorite passions. Things, that if everything else was lost and only they remained, your life would still be full. The pebbles are the things that matter like your job, house, and car. The sand is everything else -- the small stuff.” he said.

“If you put the sand into the jar first,” he continued, “There is no room for the pebbles or the golf balls. The same goes for life. If you spend all your time and energy on the small stuff, you will never have room for the things that are
important to you...” he told them.

“So... pay attention to the things that are critical to your happiness. Worship with your family. Play with your children. Take your partner out to dinner. Spend time with good friends. There will always be time to clean the house and fix the dripping tap. Take care of the golf balls first -- the things that really matter. Set your priorities. The rest is just sand.”

One of the students raised her hand and inquired what the coffee represented.

The professor smiled and said, “I'm glad you asked. It just goes to show you that no matter how full your life may seem, there's always room for a couple of cups of coffee with a friend.”

 

 

 

Bieber fever!

Gick förbi badrummet idag på morgonen och hörde Jaquline stå och hoppa och sjunga för full rulle i duschen! haha var bara att tvungen att fånga det på film :)

:)