En fin dag.

Idag är en bra dag, en fin dag. Idag mår jag bra. Dagen börjar med att jag vaknar till ljudet av fågelkvitter, en nära sjungande melodi av stämmor och harmoni. Solen sträcker sig in genom gardinen och belyser försiktigt rummet. Jag stiger upp för att öppna fönstret, känna värmen av solen och luftbrisar från de svingande trädtopparna i skogen bredvid. Dofter av blommor och barr strömmar in igenom det vidöppna fönstret och jag infinner en känsla utav ro och stillhet. Jag är här, jag är trygg. Inget ont i världen kan vidröra mig nu, i den här stunden. Inga tankar, känslor eller någon där ute kan skada mig. För ögonblicket lägger jag inte märke till hur det blöder igenom alla de plåster som jag ideligen försökt plåstra om och lappa ihop hjärtat med. Men förgäves, för det är redan krossat och förstört. Men kanske är det ändå alla de plåster som räddat livet på mig? Kanske är de anledningen till att jag kommit så långt, att jag finns här idag? Jag står här nu, med båda fötterna på jorden och starkare än någonsin förut. De krafter som finns inom mig är större och mäktigare än alla de hinder som kommer i min väg. Det spelar ingen roll hur trasig jag blir och hur många gånger hjärtat krossas, hur många bitar som faller ner mot marken och vem som kommer och trampar på det. Det är mitt hjärta och jag bestämmer, det är mitt liv på mina villkor. Du hoppas på att få se mig blöda, men du kommer att få se hur jag plockar upp bitarna och bygger upp mitt hjärta igen, hur jag lappar ihop och plåstrar om. Sedan kommer du se hur jag reser mig upp och börjar gå, längre och längre bort från dig. Du kommer att känna hur du suddas ut och försvinner, hur jag lämnar dig kvar i det förflutna. Det spelar ingen roll hur mycket svett som rinner längs pannan eller hur ofta jag kommer behöva stanna upp vid vägkanten för att flåsa efter andan. Jag ska inte ge upp, jag ska fortsätta att vandra till vägens slut. Du kan försöka att springa efter om du vill, men du kommer inte kunna ta dig fram till hälften av den väg som jag kan gå. En dag kommer du att finna dig själv i ett dike vid vägkanten, för att du inte orkar ta ett steg till. Du ger upp. Du erkänner din svaghet och inser hur mycket starkare jag är. Det har jag alltid varit. Du kommer att känna dig förminskad och förnedrad, skamfylld och ångerfull. Det kommer göra ont i hjärtat. Jag ser dig på avstånd och tar ett sista ögonkast bakåt, viskar något nästan ohörbart.

Idag är en fin dag, idag ska jag leva. Nu lyfter mina vingar. Farväl.