Yep, still holding on.

Anyone?

Skratt, skratt och mera skratt!

Alltså fuck vad jag har skrattat idag! Det har varit en bra dag det vill säga :) Eftermiddagen spenderades på stan med this stud på bilden, Daniel! Mestadels av tiden spenderades på donken där vi fetade oss med burgare och läsk, skrattade hysteriskt och diskuterade intensivt allt mellan himmel och jord, minst sagt. Alltså jag svär, det är fullkomligt omöjligt att vara i närheten av den människan utan att skratta arslet av sig var femte sekund, alltså jag orkar inte du är så förbannat jävla skön Daniel! Du är liksom sådär naturligt rolig i hela din person utan att ens försöka..!? Men iaf, sen gick vi runt några varv på stan innan jag tog bussen hem igen! Jag känner mig tacksam just nu, dagar som dessa behövs ibland :) <3

Puss & kram!

Just saying.

Just shut up, okay?
I'm allowed to dislike somebody who hurt me. I'm allowed to say what I want, laugh how I want, do what I want and be who I want. This is my life and if you don't like it, then there's something wrong with yours, not mine. 

Story of my life.

Ronan.

 

Lyssna. Den här låten är skriven till Ronan 4 år, som dog i cancer. Jag gråter oceaner varje gång jag lyssnar på den, så fruktansvärt jävla painful men ändå vackert. Jag börjar även tänka på min egen lillasyster, hur det skulle vara om hon blev sjuk i cancer.. jag blir rädd och kan inte förstå den känslan.

Låten får tala för sig själv.

FUCK CANCER.

 

 

 

 

 

 

RIP Ronan <3

 

 

 

Nåt annat än det här.

Jag vill va vanlig, vad det nu är?
Jag vill göra fel och erkänna det.
Jag vill leva för dan och inte låta natten sluka mig nåt mer.
Om du vill ha mig, så säg till. För själv vet jag inte vad jag vill?
Jag har försökt att ta tag i nån, men händerna kan inte hålla still.
När jag blir arg ger jag igen, ja jag undviker sanningen.
Jag kan säga att jag älskar dig och sen aldrig säga det igen.
Och jag kan gråta då först när de har gått, för mina känslor har jag svårt att lämna bort. Om de tror att de sårat mig så har de bara missförstått.
Jag börjar om varenda dag, försöker vara det de vill att jag ska va.
Men när jag somnar på natten har jag glömt om jag själv mår bra?
Och jag vet inte vart jag är, jag är med men ändå aldrig riktigt där.
Det är höstkallt på balkongen och jag längtar till nåt annat än det här.

Ord från en sjukling.

Tacka vet jag Netflix! Både igår och idag har jag legat hemma sjuk med feber och en grov förkylning.. är fortfarande risig men börjar må lite bättre nu så det går åt rätt håll iaf! Hade psykologiprov idag egentligen, som jag faktiskt hade tänkt vara med på, men så försov jag mig och vakna typ efter att provet varit.. fml! Men aja, får väl bara göra det vid annat tillfälle i guess! Idag på eftermiddagen har jag även pallrat mig ner till stan för att köpa mig hårfärg och bättra på mitt redhead ! Kände mig piggare och tänkte att det kan väl ändå vara bra med lite frisk luft och dagsljus också :) sedan vill jag även passa på att tipsa om några grymma filmer och dokumentärer som jag hunnit mig igenom här i sjukstugan;

1. The lucky one
2. Everybody's fine
3. Love in Manhattan
4. Extremt högt och otroligt nära
5. Usain Bolt: the fastest man alive
6. Miss representation (dokumentär om hur kvinnans skildring i media påverkar hennes roll och position i samhället idag) Otroligt viktigt och intressant ämne!

Kram på er!

Äntligen!

Såja, gott folk!
Nu har sovrummet äntligen fått sin final touch :) jag är nöjd, det blev riktigt fint och mysigt! Här inne har och kommer det att spenderas många timmar i mitt lilla liv!

Kramis

Kroppsfixering och skönhetsideal.

Jag har funderat mycket på det här med kroppsfixering och skönhetsideal lately. Vi håller på att stupa, det går för långt. Men jag tror tyvärr att detta fenomen är något som många tvingas brotta med under hela sina liv. Vi lever som flockdjur och är beredda att betala i princip vilket pris som helst för att känna oss åtråvärda, accepterade och passa in. Skönhetsbranschen är fullt medvetna om detta och tjänar miljarder på att locka och lura i oss budskapet att; "du kan alltid bli lite snyggare, smalare, bättre. Om du bara köper den här nya produkten, opererar näsan och brösten, bantar eller tar bort de där rynkorna i ansiktet!" Jag och de allra flesta vet att alla modellbilder och liknande är retuscherade, att ingen faktiskt ser ut så i verkligheten. Men ändå så trånar vi och kämpar, ger allt för att se ut som den där "smala-vältränade-snygga-tjejen-med-perfekt-hy-och-fylliga-läppar" på tidningsomslaget. Och samtidigt så är det just det vi står och mår dåligt över varje kväll framför spegeln, att vi aldrig får bli nöjda och "lyckas" med vår mission impossible. Hur mycket vi än vill och försöker. Men ändå slutar vi aldrig att försöka, många kämpar nog en hel livstid men känner ändå aldrig att de lyckas nå upp till de skyhöga idealen. Det känns så förbannat sorgligt och onödigt. Egentligen; varför? För gudskelov, våra kroppar och sinnen behöver ett break. Hela världen behöver ett break! Fatta vad skönt om vi bara släppte på alla fuckade ideal och istället kunde lägga all den ödslade energin där den faktiskt gör skillnad och behövs på riktigt, för att tillsammans bygga en bättre värld för alla. Tänk om vi kunde fokusera lite mer på det som känns istället för det som syns? Jag hoppas att fler och fler i världen får insikt om problemet och att vi tillsammans kan samarbeta för en framtida förändring. Jag tror dock att idealen kommer att finnas kvar i samhället långt in i framtiden, kanske kommer de aldrig att försvinna helt? Men det handlar nog mycket om att försöka se förbi och lära sig att simma mitt i gröten utav alla ideal och förväntningar, för sin egen hälsas skull och så att man inte drunknar eller går vilse i sig själv. Sen är det ju dessutom så att vi påverkar varandra till utveckling och förändring. Jag och du, vi och dem, han och hon. Alla påverkar alla.

Jag tänker på när jag var i USA. Även om jag faktiskt gick upp så mycket i vikt och liknande, så minns jag nästan aldrig att jag tänkte eller oroade mig så speciellt mycket över min kropp. Jag tror det kan bero på att majoriteten utav eleverna i skolan där är mer obrydda, avslappnade och inte lägger lika stor vikt vid utseende och kroppsideal. De flesta där gick till skolan osminkade med håret i en tofs, utsvängda jeans, sport T-shirt och gympaskor. Och killarna var klädda ungefär likadant och utan 50 kg vax i håret! Det fick liksom bara vara naturligt och så som det är. Många i Sverige som sett bilder och liknande därifrån tycker att många amerikanare ser ganska "töntiga" och gammalmodiga ut. Men jag som upplevt det IRL känner att det ändå var väldigt skönt, avslappnat och naturligt på många sätt! Jag själv började ju efter ett tag omedvetet att följa deras "trender" och normer, och kände mig fullkomligt normal och bekväm i det, just för att jag passade in med min omgivning! Men hade jag klätt mig och agerat på så sätt i sverige, då hade folk säkerligen reagerat. Mina utsvängda "amerika-jeans" klippte jag sönder till kort-korta shorts direkt när jag kom hem till sverige igen.. det visar på hur mycket vi faktiskt påverkar och påverkas utav vår omgivning!

Mitt problem är det att jag nästan dagligen jämför mig själv med människor som i mina ögon är bättre och mer värda, vilket får mig att känna mig ganska värdelös och otillräcklig. Det gör att jag känner mig fel i allt det jag är och gör. Fast jag vet, det är dumt och onödigt. För det kommer ju alltid att finnas människor som känns lite bättre, finare, smartare, roligare, snyggare på ett eller annat vis. Men jag tror att även många utav de personer som jag tänker står "högre" än mig håller någon grad utav medveten/omedveten osäkerhet inför sig själva, och ser istället till den som står över de själva i pyramiden. Så jag är nästan säker på att alla tvivlar och tänker såhär ibland i livet, speciellt under tonåren innan man riktigt landat i sig själv!

Jag var väldigt, väldigt smal innan jag åkte till USA och väl där så gick jag upp 10-12 kg på mindre än ett år. Sedan när jag kom hem till Sverige igen så gick jag ner alla de kilona igen på bara några månader, det blev som en hård-bantning för min kropp. Men just för att min vikt steg och rasade så mycket under så kort tid har det ju såklart gett effekter och konsekvenser. Jag har röda streck och märken över låren och på magen. Jag skäms och mår fruktansvärt dåligt över det, men det är ändå något man får lära sig att acceptera och stå ut med. Och för att se det ur andra perspektiv kan man ju stolt tänka sig att kroppen är inte alls förstörd because; "you're a goddamn tiger who earned her stripes" ;) hehe jag har många gånger fått höra att; "men du är ju smal, du borde väl ändå vara nöjd med din kropp?" Men nej, grejen är den att bara för att man är smal så behöver det inte betyda att man är nöjd med det och känner sig bekväm i sin kropp, för det gör inte jag! Det är helt absurt vilken utseendemani och press som finns på människor idag, speciellt unga. Det känns ibland som att det är allt som spelar roll, allt man ser och bryr sig om? Jag står framför spegeln varje dag och bara ser allt det som är fel på mig själv. Jag har varit så upptagen med att leta fel så att jag glömt bort att lägga märke till det som jag faktiskt tycker om och är stolt över hos mig själv. Mina ögon, mitt hår, min rumpa, min glada mun, mitt skratt, mina ben, min omtänksamhet, förståelsen för andra, mitt mod och mina skrattgropar.

Skulle kunna göra en minst lika lång lista med sånt jag inte tycker om hos mig själv.. Men då blir man mest deprimerad i själen så det skippar jag nog! Stay positive liksom :)

Fuck society. And love.

Haha!

You are not alone.

Oops...

Godnatt världen.

Det finns ingen bättre känsla än att få krypa ner och in under det varma täcket, när det samtidigt är lite svalt/kallt i luften och sen bara mysa ner sig helt och hållet! Dock så saknar jag för tillfället att ha någon här bredvid mig,  en annan kropp sådär alldeles tätt intill! Det känns så tryggt på något sätt, så fint och underbart! Jag tycker inte om att sova ensam.. ibland kan det vara skönt, men oftast inte. Sängen blir liksom på tok för stor och jag blir vilsen! Kan inte hitta en bekväm sov-ställning och vet inte riktigt vart jag ska ta vägen med mig själv, haha! Jag behöver någon att hålla om eller någon som håller om mig när jag somnar. Det är bland det absolut mysigaste jag vet, på riktigt. Sånt är viktigt för mig.
Men iaf, imorgon ska jag först och främst ta en redig sovmorgon! Sedan blir det lunch-date med Mr. D.. nu blir ni nyfikna va? (Secret, secret) och efter det ska jag nog mest ägna mig åt lite plugg, städning, tvättning och andra nödvändigheter!
Nu ska jag sova. Hoppas att ni med får sova gott! :)

Puss & kram

Mys med skrutt på schemat ikväll!

Att gränslöst älska dig är det vackraste för mig.

Öppna ögonen, blunda inte.
Känn mig, hör mig, se mig.
För då finns jag.

The quarterback.

 

Jag är en väldigt emotional människa just nu, är alldeles skrynklad och svullen av tårar. Dels för att jag har mensan och dels för att jag just såg klart på det sorgligaste och mest känslofyllda avsnittet någonsin
I glee - the quarterback. Det är en memorial till Cory Monteith som avled på grund utav drogmissbruk den 13e Juli i år. Jag har följt glee under alla år - har suttit bänkad varje vecka, under alla säsonger och framför varje avsnitt. Jag finner inga ord, det är läskigt hur livet kan förändras och slå kullerbyttor på bara en bråkdel av en sekund. Cory har berört och påverkat, inspirerat och förändrat. Oavsett om man kände honom som Cory Monteith privat eller som Finn Hudson, the quarterback i Glee. Oavsett vad, så har han lämnat sina fotspår i världen och i så många hjärtan där ute, även mitt. Vi kommer alltid att minnas. Du har levt, du var här. Mitt hjärta krossas när jag tänker på Lea Michele, hon var förlovad med Cory och de skulle ha gift sig bara två veckor efter att han dog. Lea säger att "Cory var hela min värld. Mitt allt." En värld som rasade samman och blev svart. Dagar, veckor och månader har gått sedan Cory's bortgång, och Lea berättar att hon fått "amazing support" ifrån både fans, familj och vänner. Men det gör det inte mindre smärtsamt, ändå sedan beskedet kom så har hon varit förlamad i sorg, ej kontaktbar. Hennes soulmate, den människa som hon skulle dela resten utav sitt liv med, han finns inte längre. Han är död och det kan inget någonsin, never, ever ändra på. Jag blir rädd och jag kan inte förstå. Hur tar man sig igenom en sådan grej? Hur gör man? Jag blir blown away utav hennes styrka, utav styrkan ifrån alla själar där ute som vågar möta och acceptera, känna och förstå. Stanna kvar och leva vidare när du förlorat livet, när din värld har suddats ut från kartan. En vän sa till mig en gång; "jag förstår inte hur människor vågar ta livet av sig, det är så modigt?" Men då sa jag att "jag tycker inte det är modigt att ta livet av sig, det är fegt och själviskt. Jag tycker att verkligt mod är den som faktiskt vågar stanna kvar, möta livet och allt vad det innebär." Men iaf, för några veckor sedan så visade sig Lea Michele för allmänheten för första gången efter Cory's död och höll ett tal i hans ära på TCA 2013. Det smärtar i bröstet av att se och höra henne, men känns ändå så otroligt fint, varmt och storartat! Jag vill bara rusa dit och krama, trösta och torka tårarna. Det gör så ont. Men jag vet att hon får den omsorg, kärlek och stöd som hon behöver. Hon fick även enskilt bestämma om hon ville att Glee skulle fortsätta med en ny säsong eller inte. Och hon sa att hon ville fortsätta, därför att hon vet att det är vad Cory hade velat och nu ska hon leva för honom. Och snälla, ta er några minuter till att se på videon med hennes tal och lyssna på sången som hon personligen dedikerat till Cory. Det berör.

 

Kram på er!