Kroppsfixering och skönhetsideal.

Jag har funderat mycket på det här med kroppsfixering och skönhetsideal lately. Vi håller på att stupa, det går för långt. Men jag tror tyvärr att detta fenomen är något som många tvingas brotta med under hela sina liv. Vi lever som flockdjur och är beredda att betala i princip vilket pris som helst för att känna oss åtråvärda, accepterade och passa in. Skönhetsbranschen är fullt medvetna om detta och tjänar miljarder på att locka och lura i oss budskapet att; "du kan alltid bli lite snyggare, smalare, bättre. Om du bara köper den här nya produkten, opererar näsan och brösten, bantar eller tar bort de där rynkorna i ansiktet!" Jag och de allra flesta vet att alla modellbilder och liknande är retuscherade, att ingen faktiskt ser ut så i verkligheten. Men ändå så trånar vi och kämpar, ger allt för att se ut som den där "smala-vältränade-snygga-tjejen-med-perfekt-hy-och-fylliga-läppar" på tidningsomslaget. Och samtidigt så är det just det vi står och mår dåligt över varje kväll framför spegeln, att vi aldrig får bli nöjda och "lyckas" med vår mission impossible. Hur mycket vi än vill och försöker. Men ändå slutar vi aldrig att försöka, många kämpar nog en hel livstid men känner ändå aldrig att de lyckas nå upp till de skyhöga idealen. Det känns så förbannat sorgligt och onödigt. Egentligen; varför? För gudskelov, våra kroppar och sinnen behöver ett break. Hela världen behöver ett break! Fatta vad skönt om vi bara släppte på alla fuckade ideal och istället kunde lägga all den ödslade energin där den faktiskt gör skillnad och behövs på riktigt, för att tillsammans bygga en bättre värld för alla. Tänk om vi kunde fokusera lite mer på det som känns istället för det som syns? Jag hoppas att fler och fler i världen får insikt om problemet och att vi tillsammans kan samarbeta för en framtida förändring. Jag tror dock att idealen kommer att finnas kvar i samhället långt in i framtiden, kanske kommer de aldrig att försvinna helt? Men det handlar nog mycket om att försöka se förbi och lära sig att simma mitt i gröten utav alla ideal och förväntningar, för sin egen hälsas skull och så att man inte drunknar eller går vilse i sig själv. Sen är det ju dessutom så att vi påverkar varandra till utveckling och förändring. Jag och du, vi och dem, han och hon. Alla påverkar alla.

Jag tänker på när jag var i USA. Även om jag faktiskt gick upp så mycket i vikt och liknande, så minns jag nästan aldrig att jag tänkte eller oroade mig så speciellt mycket över min kropp. Jag tror det kan bero på att majoriteten utav eleverna i skolan där är mer obrydda, avslappnade och inte lägger lika stor vikt vid utseende och kroppsideal. De flesta där gick till skolan osminkade med håret i en tofs, utsvängda jeans, sport T-shirt och gympaskor. Och killarna var klädda ungefär likadant och utan 50 kg vax i håret! Det fick liksom bara vara naturligt och så som det är. Många i Sverige som sett bilder och liknande därifrån tycker att många amerikanare ser ganska "töntiga" och gammalmodiga ut. Men jag som upplevt det IRL känner att det ändå var väldigt skönt, avslappnat och naturligt på många sätt! Jag själv började ju efter ett tag omedvetet att följa deras "trender" och normer, och kände mig fullkomligt normal och bekväm i det, just för att jag passade in med min omgivning! Men hade jag klätt mig och agerat på så sätt i sverige, då hade folk säkerligen reagerat. Mina utsvängda "amerika-jeans" klippte jag sönder till kort-korta shorts direkt när jag kom hem till sverige igen.. det visar på hur mycket vi faktiskt påverkar och påverkas utav vår omgivning!

Mitt problem är det att jag nästan dagligen jämför mig själv med människor som i mina ögon är bättre och mer värda, vilket får mig att känna mig ganska värdelös och otillräcklig. Det gör att jag känner mig fel i allt det jag är och gör. Fast jag vet, det är dumt och onödigt. För det kommer ju alltid att finnas människor som känns lite bättre, finare, smartare, roligare, snyggare på ett eller annat vis. Men jag tror att även många utav de personer som jag tänker står "högre" än mig håller någon grad utav medveten/omedveten osäkerhet inför sig själva, och ser istället till den som står över de själva i pyramiden. Så jag är nästan säker på att alla tvivlar och tänker såhär ibland i livet, speciellt under tonåren innan man riktigt landat i sig själv!

Jag var väldigt, väldigt smal innan jag åkte till USA och väl där så gick jag upp 10-12 kg på mindre än ett år. Sedan när jag kom hem till Sverige igen så gick jag ner alla de kilona igen på bara några månader, det blev som en hård-bantning för min kropp. Men just för att min vikt steg och rasade så mycket under så kort tid har det ju såklart gett effekter och konsekvenser. Jag har röda streck och märken över låren och på magen. Jag skäms och mår fruktansvärt dåligt över det, men det är ändå något man får lära sig att acceptera och stå ut med. Och för att se det ur andra perspektiv kan man ju stolt tänka sig att kroppen är inte alls förstörd because; "you're a goddamn tiger who earned her stripes" ;) hehe jag har många gånger fått höra att; "men du är ju smal, du borde väl ändå vara nöjd med din kropp?" Men nej, grejen är den att bara för att man är smal så behöver det inte betyda att man är nöjd med det och känner sig bekväm i sin kropp, för det gör inte jag! Det är helt absurt vilken utseendemani och press som finns på människor idag, speciellt unga. Det känns ibland som att det är allt som spelar roll, allt man ser och bryr sig om? Jag står framför spegeln varje dag och bara ser allt det som är fel på mig själv. Jag har varit så upptagen med att leta fel så att jag glömt bort att lägga märke till det som jag faktiskt tycker om och är stolt över hos mig själv. Mina ögon, mitt hår, min rumpa, min glada mun, mitt skratt, mina ben, min omtänksamhet, förståelsen för andra, mitt mod och mina skrattgropar.

Skulle kunna göra en minst lika lång lista med sånt jag inte tycker om hos mig själv.. Men då blir man mest deprimerad i själen så det skippar jag nog! Stay positive liksom :)

Fuck society. And love.