GRATTIS till mina fina, stora killar som blir 10 år idag!! det känns så ofattbart egentligen. Tänk att det har gått 7 år? hela 7år sedan två små killar flyttade in i vår familj, vårt liv. Nyss 3 år fyllda. Den första bilden som visas nedanför är den allra första bild vi fick se på killarna, innan vi ens hade träffat de för första gången. Jag själv var då bara 12 år, nästan lika gammal som de är nu idag. Och nu är jag så stolt över de fina killar som de båda vuxit upp till att bli idag. Det värmer i hela hjärtat. Och just det faktum att vi haft fosterbarn hemma under hela min barndom, är något som jag tror gynnat mig väldigt mycket. Eller både gynnat och hämmat egentligen. Just för att jag fått ett så pass brett synfält och perspektiv på människor och livet, i och med att jag mött så många olika typer av livsöden. Trasiga och hjälplösa, hoppfulla och sönderfallna. Men ibland när jag ser tillbaka på allt, så kan jag se att jag kanske också hade behövt min mamma och pappa, lika väl som alla de barnen i familjen. Att även jag kanske hade behövt bli sedd, bara jag. Ända sedan jag var liten, så har det varit alla de där andra barnen hemma, som alltid "utifrån sett", varit i
lite mer behov utav tid, trygghet och närhet. Dessa trasiga människoöden som det alltid varit "lite mer synd om" , och som alltid krävt och behövt
lite mer utav mina föräldrar. Men jag tror, och nästan vet, att även jag hade varit i ett minst lika stort behov utav allt det där. Vissa gånger till och med i ett större behov än många andra.
Jag sitter nu här med hög feber, en ond hals och ingen röst kvar. Funderar nästan på om jag är påväg att åka på en inluensa eller något. Det började kännas lite smått redan i fredags, och sedan har det bara blivit värre. Hatar det här, verkligen hatar. Men jag borde väl egentligen lägga mig och vila nu istället för att sitta här..
Kramis på er sålänge!
2006
2012
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar