Jag vill inte dö. Jag vill bara inte leva.

You never know how strong you are, until being strong is the only choice you have. Det kan låta som en klyscha, men jag förstår verkligen innebörden av detta. Och det är så jävla sant.
Som Nalle Puh säger; "Du är modigare än du vet, starkare än du tror och klokare än du förstår."

 

Lite såhär känner jag inför livet just nu. Vill inte blunda, inte se. Inte skratta, inte gråta. Inte leva, inte dö. Inte stå, inte falla. Vill vara, inte vara. Jag vet inte vad fan vad jag vill.

 

Jag förmår ingenting just nu, orkar ingenting. Livet känns så förjävligt och meningslöst ibland. Känner mig ful och otillräcklig, hopplös och trasig. Jag tänker och oroar mig för mycket. Jag är skör och hudlös, rädd och virrig. Allt jag hör och ser går rakt in i mig. Det går som ett spjut in i själen. Det gör ont, och jag kan inte andas. En nedlåtande blick, om bara för en sekund, kan göra mig så extremt osäker och ledsen. Då vill jag bara krypa ner under marken, och gömma mig för världen. Jag är överkänslig. All min självrespekt sågas ner i bitar, och sen finns det bara sågspån kvar på golvet. Du kan trampa på det om du vill, det spelar ingen roll. Jag har ändå gått förlorad. Men jag ber dig. Se mig, hör mig, känn mig. För då finns jag.