Under solens vinge.

Jag är nu och då. Här och där. Vilsen och funnen. Levande, död. Jag faller i mörker, fångad av rädslan. Men funnen av solen, fångad av dig. Bilden är suddig och världen snurrar. Kroppen värker och sticker med nålar. Nedför den rosenröda kinden faller blöta tårar. Den vilar tungt mot din axel. Skuggor av mörker slukar ljus, allt i ett gap och ett andetag.  Dag blir natt, vitt till svart. Jag tror att världen faller isär, faller i tusen bitar av skam och misär. Tiden stannar upp och försvinner på smygande tår, i skor av bomull och utan ett spår. Lugn, andas. Kan du höra mitt hjärta? Kan du känna hur det slår med dina andetag? Där ute är kyla, här inne är vår. Du är solen med vingar som lyfter mitt hjärta, läker dess sår och lättar min smärta. Jag och du. Se på oss, lyssna. Vi är livet, vi är nu. Jag känner din hand, jag ser att du finns där. Där vid min sida, här hos mig. Du möter min blick. Under ljudet av tankar hör jag din röst. Du viskar; ”Jag älskar dig.” Dina vackraste ord av tröst. Släpp inte taget, var mig nära. Idag och imorgon, nu och alltid. Jag känner dina fingrar. Jag känner hur de försiktigt vidrör, stryker långsamt över min rygg. Lutad mot solen, hos dig är jag trygg. Jag håller om dig ännu lite hårdare och tänker hur jag för alltid vill stanna där. Jag är nu och här. Funnen och levande. Funnen av solen, fångad av dig. Under solens vinge.


Detta är en dikt som jag skrev till en vän som står mig väldigt nära om hjärtat. Du vet vem du är och jag älskar dig :) tack för att du finns!